Jag håller på och rensar ut min dator. Jag ska ju börja nytt jobb till hösten och efter flera år (tänker inte tala om hur många) i Uppsala kommun så ligger det en hel del dokument på servern där. Ett tag funderade jag på att hiva iväg allt. Utan att läsa. Det vore likt mig. Men sen blev jag lite nostalgisk? sentimental? och bestämde mig för att gå igenom dem...
Då hittade jag den här. Ett litet kåseri. Var nog tänkt att skickas iväg någonstans, men den blev aldrig riktig klar och jag blev aldrig riktigt nöjd. Den kanske inte är helt igenom "korrekt", men lite kul var det ändå att läsa den...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om fritidspedagogen, legitimationen och ett nattligt besök av Björklund
Jag kunde inte sova i natt. Jan Björklund hade smitit in i mitt sovrum och det var helt omöjligt att inte diskutera med honom. Jag har så mycket jag vill säga honom. Men eftersom jag var trött så struntade jag i allt artigt kallprat. Jag gick istället ut hårt och frågade honom direkt varför inte fritidspedagogerna ska omfattas av legitimationen? Björklund svarade så klart med sitt vanliga mantra.
”Det är en lärarlegitimation vi har infört! Alla som jobbar i skolan kan inte omfattas av den. Den är förbehållen lärarna!”
Jag blev inte särskilt förvånad och svarade därför lite lagom nonchalant:
”Självklart! Jag håller med! Men du, Jan, fritidspedagog är faktiskt en lärarkategori.”
Innan han hann reagera – han kanske var trött han med – så fortsatte jag:
”Utbildningen till fritidspedagog var 100-120 poäng (lika lång som utbildningen till förskollärare var under samma tid). Att hänga upp sig på att vi inte har ordet lärare i vår titel är att titta alldeles för grunt. Det handlar om innehållet i den utbildning vi har, vad vi gör och vilket yrkesansvar vi har gentemot våra elever. Och vad betyder egentligen pedagog, om vi nu ska vara lite mindre grunda för en stund?”
Jag märkte att Jan tvekade. Jag tittade på honom och insåg med ens att han inte hade svaret på den frågan. Han visste verkligen inte. Så jag skyndade mig att läsa upp vad som står i SAOB om att en pedagog i allmän mening är:
”en person som ägnar sig åt uppfostran o. undervisning; undervisare; skolman; lärare l. lärarinna; särsk. med tanke på sättet att meddela undervisning (o. uppfostran); särsk. pregnant, om skicklig l. framstående undervisare; äv.: person som har (teoretiska) insikter i pedagogik”
Hoppsan! Jag kände att det susade till i Björklunds sinne och jag kände mig för en stund lite nöjd att jag – som den högskoleutbildade individ jag är – hade fått den goda idén att gå till SAOB . Jag tror nämligen att tjocka böcker imponerar på utbildningsministern. Men jag förstod samtidigt att jag inte kunde stoppa honom så lätt! För Björklund fortsätter så klart att förtydliga sitt ställningstagande med:
”Fritidshem är inte en egen skolform! Därför kan inte fritidspedagogerna legitimeras!”
Jag la huvudet på sned och funderade – precis som en klok gammal småskolelärarinna säkert skulle ha gjort på 60-talet. Hur ska jag hantera det här? För mig är det här verkligen en icke-fråga som inte har ett dugg med saken att göra. Fritidshemmen tillhör grundskolan, och sist jag kollade var grundskolan en skolform! Varför räcker inte det? Men jag märker då att Jan har övat i den här diskussionen tidigare för det kommer ganska snabbt:
”För att fritidshemmen är en frivillig verksamhet!”
Det är förskolan och gymnasieskolan också – flög det snabbt genom mitt huvud. Och förresten, frivillig för vem? Det är en frivillig verksamhet för föräldrarna! De kan välja att använda verksamheten eller att inte göra det. Absolut. Men för de barn som vistas där är den inte ett dugg frivillig. Och det är den inte för kommunerna som anordnar verksamheten heller!
Verksamheten regleras av statliga styrdokument som skollag och läroplan och den granskas och kontrolleras av skolverket och skolinspektionen. Då ska den väl också garanteras hög kvalitet genom legitimerade lärare! Det blänker till i Björklunds ögon – precis som att han känner att han fått tillbaka kontrollen - när han säger:
”Jo men det håller jag faktiskt med om – därför ska legitimerade lärare och förskollärare ansvara för fritidshemsverksamheten.”
Men alltså hallå? Janne? Hur tänker du nu? Varför utesluter du den yrkesgrupp som har mest utbildning och störst kunskaper om fritidens lärande för att istället plocka in yrkesgrupper som inte med säkerhet har utbildning för verksamheten. Jag trodde att de nya reformerna syftade bland annat till det - att sätta ”rätt” lärare på ”rätt” plats. Att kemilärare ska sluta undervisa i biologi och att lärare i religion inte ska undervisa i samhällskunskap? Varför ska lärare utan kompetens i fritidspedagogik då helt plötsligt ansvara för fritidshemsverksamheten?
”Men det där kan du inte jämföra - fritidspedagogik är inte ett skolämne!”
Jag märker att Björklund börjar bli lite irriterad på mig nu så jag tar ett djupt andetag och försöker hitta ett bra sätt att lite snabbt förklara för honom vad fritidspedagogik är. Det är inte alldeles lätt klockan 4 på morgonen.
”Du hittar visserligen inte fritidspedagogik på schemat någonstans. Men det finns överallt, jag lovar. Det är ett förhållningssätt och en metodik som utgår ifrån elevernas intresse och som leder dem till kunskap som de själva är med och skapar. När fritidspedagogerna finns i skolan så kommer det alla barn tillgodo – hela tiden. I korridoren, på skolgården, i klassrummen, i matsalen och naturligtvis på fritidshemmen. De kompletterar grundskollärarna och gör att de i sin tur kan ägna mer tid åt det du tycker är så viktigt – att lära dem läsa, skriva och räkna!”
Jan tittar på mig som om jag kom från en annan planet. Järnspikar, tänker jag, jag når inte fram med det här. Hur ska jag formulera mig? Men jag avbryts av Björklund:
”Men jag förstår inte varför ni fritidspedagoger gnäller så mycket nu. Vi har vi ju öppnat för att fritidspedagogerna ska kunna läsa in praktiskt/estetiska ämnen i lärarlyftet II för sen kunna ansöka om att bli legitimerade lärare. Kan ni inte vara nöjda med det?”
Så du menar att du tror att du har kommit på något bra här, Björklund?
Du har sett till så att fritidspedagogerna inte blir behöriga/legitimerade i den verksamhet där de har sin utbildning, sitt engagemang och sin kompetens. Däremot ska de bli behöriga/legitimerade i ämnen som andra lärare har mer kompetens i. Hur tänkte du då? För mig leder detta bara till utslätade krav på spetskompetens hos lärarkåren istället för – som det borde vara - tvärtom!
Jag sneglar på utbildningsministern i smyg och ser att han faktiskt funderar på detta. Men han är inte beredd att erkänna det riktigt än.
”Men om inte fritidspedagogerna läser in några ämnen så är de inte behöriga att undervisa i skolan?”
Jag försöker att inte sucka så tungt. Det är naturligtvis helt ok att vidareutbilda sig som fritidspedagog och skaffa sig utökad behörighet i några ämnen. Om man vill det! Men det blir bara löjligt om det ska bli kravet för att en fritidspedagog ska kunna få legitimation. Vi vill fortsätta vara experterna på fritidshemmet, på det informella lärandet. Och vi vill att fritidshemmets verksamhet också ska kvalitetssäkras. Vi har gjort ett medvetet val när vi valde fritidens lärande. Hade vi velat bli grundskollärare eller förskollärare hade vi valt det. Jag fortsätter av bara farten:
”Det handlar egentligen inte först och främst om att fritidspedagogerna ska vara nöjda – det handlar faktiskt om eleverna och deras möjligheter att på bästa sätt utvecklas till det bästa de kan bli. På alla sätt! Det krävs mer än att läsa, skriva och räkna för att bli en bra samhällsmedborgare. Där för ska fritidspedagogen vara en del av skolan och bidra med sin unika lärarkompetens. ”
Björklund drar ett snabbt andetag och är precis på väg att säga något. Men jag sätter pekfingret framför munnen och hyssjar honom innan han hinner börja. För jag vet redan hur det kommer att bli. Han kommer än en gång säga att skolan är till för att eleverna ska få kunskaper. Och jag kommer att säga att jag håller med – men att min syn på kunskap är mycket bredare och vidare.
Men jag orkar inte prata mer nu. Så jag njuter av tystnaden en kort sekund, lägger huvudet på kudden och blundar. Men precis innan jag somnar, innan John Blund kommer och för mig bort från den snäva och snåla synen på kunskap så skickar jag en tyst önskan till en högre makt:
”Nästa gång jag inte kan sova kan ni väl skicka Mikael Damberg eller Gustav Fridolin så vi kan komma vidare och börja diskutera HUR vi ska göra!”
Marie Blom - stolt fritidspedagog i Lärarförbundet
